det tycker jag är lite tråkigt. Trygghet betyder

inte att det är trist och tråkigt. Trygghet för mig,

betyder att jag bär en egen känsla av styrka.

Den egna inre tryggheten. Trygghet i ett förhållande

betyder ine heller att förhållandet är tråkigt.

för min del är det tvärtom. Den föder min inre styrka

som jag kan ge igen i förhållandet, ett kretslopp.

Är jag trygg kan jag ge och känna tillit.

Kan jag ge och känna tillit behöver jag inte

”äga” den andre. I ett förhållande är man två

inte ett. Är man trygg i sig själv är man tillåtande.

Är man trygg i sig själv blir man stark, man vet att

man alltid klarar sig själv, på ett eller annat sätt.

När man är trygg i sig själv vågar man släppa

på prestigen, vågar vara den man är, utan mask.

Man får helt enkelt så mycket roligare och blir

roligare att leva och vara med.

Tänker på att visst saknar jag, saknar honom

mest hela tiden. Men det kanske är så att det

har satt sig, att det är så här att ha ett distansförhållande.

Det är ett val som vi gjort, eller snarare så fanns det inget annat val

än att ha ett förhållande på distans, till att börja med. Hur det blir

sen, det får vi ta den dagen det blir aktuellt. Självklart finns

det många tankar om sen, men det kommer att lösa sig.

Vi tänker bra ihop tillsammans i ett badkar med varsitt

glas rödvin på badkarskanten. Nu när jag tänker själv

så tänker jag att jag har det bästa. Livet är helt suveränt.

Fyra dagar går fort, för fort.

I kväll är jag för trött för att ens orka sakna riktigt.

Men det känndes alldeles för jävla tråkigt att lämna.

ska försöka att tänka på, att tänka på…allt som är bra.

Sovmornar, kaffe på sängen….pratet…mer prat..planerna.

Matlagningen som fixas tillsammans, långa sittningar

vid maten, gott vin och en och annan öl. Promenader.

Mer prat och mycket kärlek.

Nu är det en resa beställd i början på maj, då drar vi

till sicilien ihop.

det finns mer positivt att tänka på framåt, än att

snöa ihop på att det tar 2 1/2 vecka tills vi träffas igen.

Och inte tog  jag tog inte död på honom den här gången heller,

fast han befarar det varje gång vi träffas

När vi träffas och tillbringar 4-5 dagar tillsammans.

Det här är lyckofasen..när allt är som det ska. Det är

VI, tillsammans på samma ställe.

När någon av oss åker hem, avsked, jag hatar avsked.

Första kvällen ensam…övergivenhet..tomhet..Det blir

tyst, tomt och trist.

Veckorna till nästa gång, autopiloten

kopplas på. Väntan, väntan och åter väntan.

Sms- trafik, telefonsamtal och msn-prat.

För varje dag som närmar sig nästa gång

ökar otåligheten, vill nu, NU på en gång.

Snart är det NU, på torsdag ÄR DET NU.

På måndag kväll är det tomt och tyst.

På tisdag kopplas autopiloten in……….

vänta på att jag ska åka till.

Vänta på att han ska hit.

I mellantiden är det mest jobb och vardag.

Som nu..tvättstugan. Tvätta, hinna gå en runda

sen jobb i eftermiddag och natt.

Sms:a, ringa..msn..

låter kanske trist men faktum är att

jag känner mig mer levande än på länge.

Trots allt gnäll….

Rastlösheten gnager sig genom kroppen.

Borde egentligen bara sitta ner och göra ingenting.

I morgon är det en ledig dag…..

Fre-ons kommer jag att tillbringa ca 71 timmar på jobbet.

På tordagen åker jag  till honom. Rastlöst, rastlöst.

Trevar över sängborden…glasögonen

åker i govet. Böjer mig ner och slår huvudet

i sänbordet. Går upp för att brygga kaffe.

Slår i tårna i sänggavlen på vägen till köket.

Spiller bara lite kaffe bönor och lyckas hälla i vattnet

i bryggaren utan större missöden.

Fortsätter mot badrummet….inga missöden.

Tappar den nya toarullen i golvet, böjer mig ner

och slår skallen i handfatet. Svär en ramsa och tänker

att det inte kan bli värre skadat i huvudet, än det redan är.

Hämtar kaffet, spiller det över mig.

Tittar ut och ser att det har snöat i natt.

Det snöar fortfarande och blåser.

Det är vitt och vackert ute.

Frågan är, tar jag mig till jobbet utan att halka och bryta benet?

Jag lever bara i mitt rosa kärleksmoln.

Jag har aldrig skrivit om att jag var 23 år när jag träffade min andre man, mannen som blev pappa till de två ynsta. Jag har aldrig skrivit om hur jag som nybliven 24 årig tre barns mamma hade en man som blev livshotande sjuk. Om alla gånger man ringde från sjukhuset för att de trodde att det kunde vara dödlig utgång. Nio månader av ovisshet, innan han till slut kom hem. Inget om de 23 år vi levde tillsammans.

Jag har skrivit lite om hur det var att ha en missbrukande son i 10 år. Inget om alla gånger jag väntat på att telefonen skulle ringa och en röst säga att han var död.

Inget om att leva i kaos. Inget om hur det var att alltid vara den som bar.

Jag har aldrig skrivit om hur det var att leva med en nykter alkoholist. Mannen som troligtvis har en diagnos. Inget om de 7 åren. Inget om hur han socialt började isolera mig. Inget om hur JAG förvann bit för bit de sista åren.

Jag har skrivit mycket om den nya mannen.

Telefonsamtalet idag, där han berättade att han tackat nej till jobb som innebär utlandsresor och mycket helgjobb. Han tackar nej för att han vill satsa på oss och privatlivet. Mannen som det är så lätt med. Mannen som kan se det mesta positivt.

Mannen det är enkelt och klockrent med.

Hur enkelt det nu är med en särbo 40 mil bort.